Mitt emellan Skara och Skövde ligger Varnhem som är ett populärt besöksmål. Platsen är en del av en urgammal kulturbygd som varit brukad och bebodd i tusentals år. I den natursköna miljön runt klosterkyrkan och klosterruinerna kan du ta del av en fantastisk historia. I omgivningen frodas en sagolik ängsflora och i örtagården strax intill hittar du läkeväxter från medeltiden. Nära klosterkyrkan har arkeologerna grävt fram ruinen efter en av Sveriges äldsta kyrkor byggd redan på vikingatiden, och på gravplatsen runt om finns tusentals gravar. De spännande fynd som gjorts här gör att Västergötlands historia delvis fått skrivas om.
Amundtorps gravfält består av en välbevarad skeppssättning, domarringar och olika typer av stensättningar. Gravarna härstammar troligen från "folkvandringstiden", d v s äldre järnålder 400-500 e Kr. Fältet ligger i mycket vacker natur på Billingens västsluttning, med utsikt över Hornborgasjön.
Under järnåldern (ca 500 f Kr - 1050 e Kr) växte gårdsgravfält fram inom de allt mer etablerade jordbruksbygderna.
De döda brändes vanligen innan de gravsattes och de kremerade benen lades i en urna som därefter sattes ner i marken. Gravgåvorna har också bränts i flammorna. Mest är det vardagliga föremål, som dräktspännen och redskap, men de som tillhörde ett högre socialt skikt kunde få med sig praktfulla vapenuppsättningar, smycken och andra dyrbara gåvor. Det var också vanligt att den döda fick matvaror men även husdjur med sig och brända ben av hund har hittats i de flesta gravar. Gravgömmorna täcktes av olika anläggningar av sten eller jord. Det kunde vara rösen, högar, stensättningar i varierande former, resta stenar, domarringar, treuddar och skeppsformiga stensättningar.
Gravarnas olika former är säkert uttryck för den gravlagdes betydelse eller personlighet. Detta symbolspråk är dock för alltid borttappat och vi förstår inte dessa tusenåriga budskap.
Gravfältet består av åtta synliga gravar med olika form och utseende - en skeppssättning, två runda stensättningar, en rektangulär stensättning, en kvadratisk stenkrets och tre domarringar. 1938 gjordes en arkeologisk undersökning på gravfältet och inuti en kvadratisk stenkrets hittades en grop med svart jord och utspridda brända ben samt bitar av en lerurna. Här låg även två bronsnålar, flera glaspärlor, några beslag och två kammar. Fynden kan dateras till folkvandringstiden (400 - 550 e Kr). De två nålarna tyder på att det var en kvinna som gravlagts. Tidigare antogs det att runda stenkretsar var tingsplatser och de kallades därför också för domarringar. Undersökningen på Amundtorp bidrog till att ändra denna uppfattning.
När man hittade ben och gravgåvor i stenkretsarna förstod man att de måste vara gravar. Den ståtligaste anläggningen på gravfältet är skeppssättningen. De resta stenarna bildar formen av ett skepp, och kanske symboliserar skeppet den dödes farkost till dödsriket.